Brunnslocket

Kyoto, en stad täckt i ett rosa skimmer av skira blommor under körsbärsblommornas fest.

Letar man sig bort från de mest centrala delarna kommer man ut i mer karga och strikta omgivningar med mycket av tall och sten.

Mellan tallarna ligger ett zenkloster i en vid och utsträckt form med de typiskt arbetade, välvda taken av träplattor.

Här finns en trädgård med ett antal stenar utplacerade i det krattade gruset. De massiva obearbetade stenarna står så att man inte kan se alla på en gång. Betraktarna sitter och går utmed trädgården men den döljer envist sin helhet.

Efter en stund uppstår insikten att så är det också med det vi kallar verkligheten. Hur vi än betraktar och upplever den så kan vi bara vara säkra på ett: Nämligen detta att vi aldrig kommer att kunna se helheten. Att vi aldrig som människa kommer att kunna förstå och uppleva hela den komplexa väv vars brottstycken vi kallar verkligheten.

Går man vidare, över gamla slitna trägångar utmed klosterväggarna hittar man till slut fram till en mer undanskymd vrå av trädgården.

I den frodiga grönskan av växter och blommor ligger halvt skymd ett brunnslock med fyratecken kvadratiskt ställda mot varandra och i mitten av den tjocka gamla stenen ett fyrkantigt hugget hål.

Ett tomrum.

Tomrummet i mitten representerar medvetandet, såsom det är före alla våra föreställningar, förväntningar och farhågor: tomt och väntande på att temporärt fyllas av något som står i centrum för vår uppmärksamhet. Sedan för att på nytt tömmas, väntande på något annat.

Medvetandet speglar det som står i centrum, är viktigt för oss, men är i sig inget.

Ett tomrum, eller en blankpolerad spegel.

En illusion att drunkna i, en stelnande spegelbild att utnämna till verkligheten.

Eller en ständig föränderlighet.

Att vara eller inte vara…

 

Ur Gyllensten B och Olsson G ”Relationen som befriar” , en bok under arbete.